Både Jörgen och jag hade skadat oss tidigare och höll under 2011 på med rehab. Jag hade diskprotrusioner och Jörgen hade rejäla muskelbristningar – båda relativt nyligen. Jörgen kom med idén att ha ett tydligt mål, i form av ett lopp, att träna inför. Rehabträning är som vi alla vet inte alltid det roligaste man kan göra, men genom att lägga en långsiktig plan kan man komma tillbaka bra. Givetvis tackade jag “ja”. Jag funderade lite på det där med min tävlingsdjävul som jag haft 20-25 år tidigare, men tänkte att det här var ett helt annat läge. Vi skulle försöka få oss rehabklara och även få in mer vanlig belastning för att ta oss runt. Och vi skulle träna tillsammans och genomföra loppet tillsammans. Jag tyckte det skulle bli riktigt skoj!

Åre extreme lät spännande, men jag hade ingen aning om vad loppet egentligen innebar. Sen började jag läsa på.

  • Forspaddling! Gulp. Jag som är en fegis.
  • Fjällöpning. Det lät okej, fast jag insåg hur svårt det blir att träna i Stockholm med Hammarbybacken som en av de högre topparna.
  • Mountainbike! Dessutom med en sista del i downhillbanan. Jag som är en räddhare och inte egentligen gillar att cykla. Faktum var att jag aldrig dittills cykeltränat. Förutom något spinningpass ibland, så klart. Men jag cykeltränade inte och hade aldrig testat mtb. Tack och lov visste jag inte ens vad downhill var – annars hade jag aldrig vågat hänga på.

Jörgen lugnade mig med att det var inga problem alls att ta sig runt och att det skulle gå fint. Och jag valde att tro på honom

Jag hade paddlat en hel del tidigare, både i paddlingsklubb här i Stockholm något år och så hade vi en kajak på landet. Men jag hade aldrig paddlat fors och jag visste inte riktigt vad forsen i Åre egentligen innebar.

Vi paddlade runt Lidingö med kajaker som Jörgen hade tillgång till. Och vi tog forspaddlingskurs norr om Uppsala. Först då började jag inse vad jag egentligen gett mig in på. Men då tyckte jag det var lite för sent att ångra mig, och det var lite taskigt mot Jörgen om jag skulle backa ur då – det var bara några månader kvar till start. Så jag bestämde mig för att VÅGA!

Vi cyklade och började cykla mountainbike. Jörgen insåg nog först då hur rädd jag var att köra i skogen, hur lite jag cyklat och hur långsam jag var Ha, ha haaa… Meeen han var peppig som vanligt, övertygande, såg till att jag vågade, och stegvis kom vi även ut i terrängen.

Vi tränade i Hammarbybacken och några andra backar runt stan, och utöver det löptränade jag som vanligt vid sidan av.

Dags för loppet

Genompaddling av forsen någon dag innan start med guider – det gjorde mig än mer orolig vad jag gett mig in på.

Cykling viss del av banan – det kändes riktigt bra. Tack och lov testade vi inte Getrappet (downhill) innan loppet, utan jag gav mig in i loppet med god känsla.

Vi tog oss delvis upp till Åre skutan – och det kändes okej.

Sen var det dags för loppet!

Visst var loppet jobbigt, men eftersom vårt mål var att oskadade ta oss runt, så hade vi ingen riktig brådska. Vi tog det nog lite väl lugnt vid bytena mellan de olika momenten, vi bytte kläder, bytte skor, käkade lite, och pratade med barn och familj. Fast egentligen hade vi kunnat köra på i samma kläder – man var blöt och blev bara mer blöt. Men det var något vi lärde oss.

Paddlingen gick fint, vi höll den kurs vi tänkt oss och sträckorna där man skulle bära sin kajak gick bra.

Fjällöpningen till Åreskutan och ned på nordsidan gick fint. Vi gick med stavar, småsprang, jag bromsade upp i nedförslöporna eftersom det var så stenigt och brant, men i stort gick det fint.

Cyklingen gick bra, ända tills vi kom till downhillbanan (Getrappet) som inte är långt från mål. Fast då var jag lite för trött för att bli riktigt rädd för alla stenar, rötter och skarpa kurvor. Men i en kurva fegade jag ur och bromsade som tusan, något som Jörgen, som låg bakom mig, inte var med på utan han tvärnitade och ramlade åt sidan rakt på ett berg och bröt revben (!). Jag frågade hur det gick där han låg, men han sa bara “det gick bra, det gick bra, trampa på du så kommer jag ikapp”. Så jag cyklade på och han efter mig. Jag tyckte han lät rätt ansträngd de sista kilometerna som var kvar, men det var först i mål jag förstod hur ont han egentligen hade. En riktig hjälte!

Väl i mål insåg vi att det nog gått riktigt bra för oss. Vi kom in på 7.59, och kom in på 5e plats av 12 startande i vår grupp. Otroligt!